KaulitzNoveller

1. Steffie gråter 2. Bill och Tom 3. Emily 4. Text 5. Steffie 6. Emily när hon e arg

Emily's perspektiv:

*Några månader senare*

- EMMY VAAKNA VI SKA JOBBA!!! Vaknade jag av att Steffie stog och skrek.
- FÖRSÖKER DU GÖRA MIG DÖV ELLER?!?!?!?! Skrek jag minst lika högt.
- Nej men jag försöker väcka dig! Flinade hon.
- Men shit. Inte så jävla konstigt att du lyckades. Sa jag irriterat
- HAHA!!
- Vänta du bara. Jag kommer hämnas! När du minst anar det!!! Sa jag med en ''mystisk'' röst.
- HAHAHAHAHA joo eller hur! Du? hämnas? Mig? HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH! Skrattade hon
- Men shit. Dra nu så jag kan fixa mig. Sa jag och föste ut henne ur rummet.

Jag gjorde min vanliga morgonrutin vilket var: duscha, klä på mig, sminka mig, fixa håret och det. Det fick bli ett par tajta jeans som vanligt och ett linne med en Tokio Hotel kofta. Sminket blev lite mascara och läggglans och håret satte jag bara upp i en bulle. När det var klart så kollade jag på klockan. Shit! Kvart över 1, nej nej nej nej nej! Chefen kommer döda mig! En halv timme sen redan och det tar 45 minuter att åka till caféet!

- Steffie vi är redan en halv timme sena! Och sen måste vi ränka med 45 minuter också så 1 timme och en kvart! Nathalie kommer döda oss så vi måste åka!!! Skrek jag till henne
- Kommer! Skrek hon tillbaks.

Jag sprang ner till hallen och drog på mig jacka, mössa, vantar och uggs. Det var slutet av november så det var med andra ord ganska kallt. Det hade börjat söna för några veckor sen också. Usch! Hatar snö men ändå inte.
2 minuter senare kommer Steffie ner och drar på dig sina kläder och sen gick vi till bilen.

När vi äntligen kom till jobbet så kom jag på vad Nathalie hade sagt om nästa gång vi kom försent..

- Om ni kommer försent till jobbet en ända gång till den här veckan får ni båda 2 sparken!

Hade hon sagt och gått därifrån. Fitta. Hon kom mot oss nu. Hon öppnade munnen för att säga något som jag var säker på att jag visste vad hon skulle säga.

- Emily och Steffany.. Kommer ni ihåg vad jag sa till er förra gången ni kom försent? Frågade hon strängt.
- Ja. Svarade jag tyst.
- Då så. Gå! Ni har fått sparken! Sa hon irriterat och gick sin väg.
- TRO INTE ATT VI KOMMER TILLBAKS NÅGONSIN IGEN HELLER! Skrek jag efter henne.

Hon vände sig om och kollade på oss men jag och Steffie gick. Fan vad jag hatar henne. Aja får väll söka nytt jobb bara. Kommer nog ta ett tag men whatever.


Steffany's perspektiv:

* En vecka innan jul *

Tom och Bill hade precis kommit hit och jag skulle fixa mig till ikväll. Vi skulle ut och äta på någon resturang men jag och Emmy visste inte vilken. Jag hade precis duschat och skulle leta fram lite kläder. Efter 20 minuter hittade jag en svart klänning som jag blev nöjd med. Efter att jag hade tagit på mig den sminkade jag mig och tog ett halsband, några armband och örhängen.

- Steffany! Vi ska åka snart! Ropade Simone
- Kommer snart! Ropade jag tillbaks.

Jag tog fram ett par snygga klackar och precis när jag skulle gå så ringde min mobil.

*samtalet*

- Aah det är Steffie? Svarade jag
- Hej Steffie, jo jag vet att du och Emily egentligen inte ska jobba idag. Men snälla! Allt går åt helvete här och vi har inte ordning på någonting! Så snälla snälla snälla kan ni komma hit och hjälpa till?! Sa min och Emmys nya chef Jenny. Vi har börjat jobba på en resturang 15 minuter härifrån.
- Men jag och Emmy ska med vår pappa, Simone, Bill och Tom ut och äta nu? Jaghar lixom klänning och allt på mig? Sa jag med panik i rösten.
- Åh.. Okey men kom om ni vill då. Jag kan inte göra så mycket mer nu. Dom ända som dom visar respekt för är er. Men kom om ni ändrar er. Hejdå. Sa hon ledssamt och klickade mig.

Fan vad elak jag känner mig nu. Va hon tvungen att säga så? Fan jag måste prata med Emmy. Jag gick ut ur mitt rum mot Emmys. När jag kom till den knackade jag 2 gånger och sen gick jag in.

- Emmy vi måste snacka om en sak.. Sa jag.


Emily's perspektiv:

Jag stog framför spegeln och granskade min outfit för kvällen. Det var en vit klänning med ett svart band under brösten. Jag hade sminkat mig med mascara, ögonskugga, kajal, eyeliner och läppglans. Jag hade också tagit ett par svarta klackar. Och enligt mig blev resultatet perfekt!

Efter 3 minuter hör jag 2 lätta knackningar på dörren och sen kommer Steffie in i rummet.

- Emmy vi måste snacka om en sak.. Sa hon
- Ehrm.. okey vadå? Frågade jag förvirrat
- Jenny ringde mig. Det är kaos på resturangen. När hon sa att ingen visar respekt för henne och jag hade sagt att vi inte kunde komma för att vi skulle ut och äta med dom andra så fick jag skuldkänslor. Så jag skippar det och drar till resturangen. Men jag måste veta om du hänger med eller inte. Sa hon
- Eh.. Asså hade det handlat om gamla caféet hade jag sagt nej men nu.. Jag vet inte. Svarade jag
- Okey men jag ska säga det till pappa. Så aah.  Sa hon
- Okay jag hänger med! Sajag precis innan hon gick ut ur rummet.

Hon gjorde tummen upp och gick sen ut. Jag kan inte fatta att jag gör det här. Men jag vill ju inte att något ska hända? Men Tom, Bill, Simone och pappa kommer säkert bli besvikna? Åhh! Varför jag?!


Steffany's perspektiv:

Jag gick till pappa och Simone's rum men precis innan jag knackade på så stoppade jag mig själv. Jag hörde hur dom pratade om något där inne. Det lät som dom bråkade men jag var inte säker.

- Men du måste berätta för dom om det nu!! Du gör det under middagen! Sa Simone och man hörde att hon var förbannad. Men berätta vadå?
- Men hur ska jag säga det då?! Hörrni jag är inte eran riktiga pappa! Det är Tokio Hotel's manager David Jost som är det! Jag och er mamma gifte oss när ni var 2 år?! Ska jag säga så eller?! Skrek han
- Inte  fan vet väll jag men du ska för i helvete berätta för dom att du inte är deras riktiga pappa!! Skrek hon åt honom.

Vänta lite... WHAT?! Har allt det här varit en ända stor lögn?! Har jag aldrig ens träffat min pappa!?
Jag hann inte tänka mer förns jag hörde snabba steg mot dörren och innan jag han gå så öppnar Simone dörren med GORDON bakom sig.

- Så vi är inte ens en riktig familj? Sa jag med gråten i halsen.
- Förlåt mig.. Sa han lågt och försökte komma fram och krama mig.
- MEN RÖR MIG INTE ÄCKLIGA GUBBJÄVEL!!!!!! Skrek jag och Tom, Bill och Emmy kom ut från sina rum och glodde på oss. Simone kollade förstående på mig och gick ner.
- Snälla berätta inte för Emily... Jag ber dig Steffany! Sa han lågt
- Du jag berättar vad fan jag vill för henne! Hon är min syster och vi har absolut INGA hämligheter för varandra! Sa jag argt. Tårarna hade börjat rinna och han försökte krama mig igen.
- MEN RÖR MIG INTE SA JAG!!!! Skrek jag och sprang ner.

Jag hatar det här! Mitt liv är fan helt jävla fucked up! JAG HATAR ALLT NU! Jag vill bara dö.


Emily's perspektiv:

När jag hörde Emily skrika sprang jag ut ur rummet och kollade vad som hände. Hon stog och skrek på pappa. Allt jag hörde som han sa var något som snälla säg inget till Emily typ. Men vadå?

- Vad var det där om? Frågade jag med ilska i blicken.
- Va? Nej ingenting! Sa han snabbt
- Jag vet att det var någonting annars hade hon inte stått och skrikit åt dig!!!! Sa jag och nu blev jag grymt arg för att han döljde något för mig.
- Jag är inte eran pappa. Det är David Jost som är det! Tokio Hotel's manager.. Suckade han lågt
- WHAT?!?!?!?! Skrek jag, Tom och Bill samtidigt.