KaulitzNoveller

När jag vaknade så var bilen upp och ner. Jag blödde från munnen och kunde inte röra min högra arm. Dom andra hade inte vaknat till liv än.. De dröjde inte länge tills jag kunde höra sirener närma sej.

Jag försökte prata men jag fick inte fram något ljud alls. Jag lyfte försiktigt upp min ena fot och sparkade lite löst på Steffie. Jag märkte att hon började vakna till lite.

Hon öppnade sakta ögonen och man kunde tydligt se skräcken i hennes ögon när hon märkte att bilen var upp och ner och när hon såg Tom. Hennes blick blev tom. Jag kollade på henne med sorgsna ögon.

Sirenerna kom närmre och efter en liten stund hörde vi en bil stanna på vägen. En halv minut senare kom några ambulansmän och drog ut mej och Steffie ur bilen och bar in oss i ambulansen och la oss på bårar. Sen la dom in Tom och Bill i en annan ambulans.

- Ni måste hålla ögonen öppna! sa en av ambulansmännen.

Jag orkade verkligen inte ha ögonen öppna längre. Jag blundade i några sekunder, sen somnade jag.

*Några timmar senare*

Jag vaknade i ett vitt rum. En man kom in i rummet och jag insåg ganska snart att jag var på sjukhuset. Min första tanke var vart Steffie, Bill och Tom var.

Jag öppnade munnen för att fråga men det kom fortfarande inte ett ända litet ljud. Jag satte mej upp i sjukhussängen och såg att jag hade gips på armen. Läkaren kollade på mej och log ett liiitet leende.

- Äntligen är du vaken. sa han.
- Va-art är d-dom andra-a..? sa jag lågt.
- Steffany vilar i rummet brevid. sa han.
- M-men Bill o-och Tom då? sa jag.
- Dom ligger tyvärr i koma.. sa han och gick ut.

Tom och Bill i koma?! De här kunde fan inte vara sant! Tänk om dom inte vaknar förns på några år?! Kunde iallafall inte göra något annat än vänta.. La mej ner igen och försökte somna och efter några minuter så somnade jag..

*Mitt i natten*

En läkare kom in i mitt rum med Steffie efter sej.

- Emmy! sa hon och kramade mej.
- Steffie! sa jag och kramade henne hårt tillbaks.
- Hörde du att T&B ligger i koma..? sa hon lågt och började gråta.
- Mm... mumlade jag och började gråta jag också.
- Tänk om dom aldrig vaknar. Tänk om dom somnar in föralltid. Tänk om det tar flera år innan dom vaknar. Allt kan hända! snyftade hon.

- Jag vet.. snyftade jag.

Vi satt och grät oss själva till sömns.

*På morgonen*

En läkare kom in i rummet och väckte oss.

- Tom och Bill har vaknat. sa han.
- Vart är dom?!! skrek vi.
- Kom. sa han och gick med oss till ett rum.

Läkaren tog oss till ett rum där dom va i. Dom låg i varsinna sängar och hade halvöppna ögon båda två.

- Bill!! skrek jag och sprang till han och kramade han hårt.
- Förlåt.. sa han nästan så lågt att jag inte hörde.
- Det är inte ditt fel. sa jag.
- Jo.. sa han lågt och började gråta.
- Nej, ni började bråka och ni kan inte rå för att det blev så. Det var bara en olycka, okej? sa jag.

- Okej.. sa han tyst.
- Jag trodde fan att du aldrig skulle vakna. sa jag och började gråta.
- Varför? sa han.
- För att du låg i koma och allt! sa jag.
- Du blir inte av med mej så lätt. sa han och kysste mej.

- Jag älskar dej Bill. sa jag och krama han länge.
- Jag älskar dej med. sa han och kysste mej på kinden.


Bill's perspektiv:

*En timme senare*

Jag hade stora skuldkänslor för att jag körde ner i diket. Även fast Emily sa att det inte var mitt fel tyckte jag att det var det.

Emily och och Steffie hade gått för ett tag sen och de var bara jag och Tom i rummet. Jag satte mej upp i sängen och kollade på han och han kollade frågandes på mej.

- Vad är de? sa han.
- Förlåt för att jag körde ner i diket.. sa jag lågt.
- Du, de va mitt fel också. sa han tröstandes.
- Men det var jag som körde.. sa jag ledset.
- Och det var jag som startade bråket och tog tag i ratten. Säg inte att det inte är mitt fel också, för det är det. sa han.

- Okej.. De är väl bådas fel då.. sa jag.
- Jepp.. sa han.

- Vart gjorde du illa dej? sa jag efter ett tag.
- Uh.. Jag venne, har ont i magen.. sa han och drog upp sjukhus klädsaken..

Han hade ett stort bandage runt magen.

- Omg.. sa jag och kollade på det.
- Vafan har hänt?!!! skrek han.
- Har ingen aning... sa jag.
- Ska jag ta bort bandaget och kolla? sa han.
- Vafan, nej?! sa jag.
- Okej då. sa han.

Efter några sekunder så kom en läkare in.

- Vad har hänt med min mage?! sa Tom.
- Olyckligsvist så fick du en jätte stor glasskärva i den under kraschen. sa läkaren.
- Va?! Har ni tagit ut den?! sa han.
- Ja. sa läkaren.
- Bra. sa han.
- Vad har hänt med mej då? Jag kan ju inte vara utan skador, det var ju jag som körde? sa jag.
- Viisst? Va hände med han? sa han.
- Du fick en lätt hjärnskakning och har små skador i nacken och ryggen. sa läkaren.
- Äre farligt?! sa han.
- Nej det är inte farligt eller allvarligt. Han måste där emot vila ett par veckor och inte göra så hastiga rörelser. sa läkaren.
- Shit. sa jag och Tom samtidigt.
- Vad hände med Steffie och Emily? sa jag sen.
- Emily har fått en spricka i armen och kommer inte kunna röra den något vidare på ett tag och dom båda fick en lätt hjärnskakning också. Steffany har skrapat upp knät ordentligt och det var ganska illa men kommer läka. sa läkaren.

- Omg.. sa jag.
- Shit.. När får vi åka hem? sa han.
- Inte på ett tag iallafall. sa läkaren.
- Fan.. sa jag.

Läkaren skulle kolla på Toms sår. Han tog bort bandaget och det såg skit äckligt ut.

- Glasskärvan satt ganska djupt när vi tog ut den. sa läkaren.
- Ser de.. sa jag lite äcklat.
- De svider som fan. sa Tom.
- Förstår det. Måste gjort ont. sa läkaren.
- Jag vet inte. Allt blev svart när bilen körde ner i diket. Det ända jag vet är att det gör ont som fan nu. sa han.

- Aha.. Jag måste hämta nytt bandage, rör inte såret. sa läkaren och gick ut.
- Bill, vad skulle du göra om jag rörde såret? sa han.
- Döda dej. Nej men du får inte göra det. sa jag.
- Näe, jag vet. Vill inte det, det är för äckligt. sa han.
- Haha, jag vet. Ser as läskigt ut. sa jag.
- Typ. sa han.
- Förlåt. sa jag.
- Varför säger du förlåt? sa han.
- För att jag fick det att bli såhär.. sa jag.
- Det är inte ditt fel Bill. Jag förtjänar väl det efter allt som jag har gjort dej. sa han.
- Nej det gör du inte! sa jag.

- Jo.. Jag är din storebror, jag ska fan ta hand om dej.. sa han.
- Det är ju det du gör. sa jag.
- Nej. Jag får dej gråta, må dåligt och allt! Jag förtjänar det här.. sa han.
- Ja ibland. Men du är världens bästa iallafall. Du förtjänar inte alls det här. sa jag.
- Är jag? Jo de gör jag visst.. sa han.
- Såklart du är? Nej det gör du inte. sa jag.
- Tack brorsan, du också. sa han och log.

Jag log tillbaks och sen kom läkaren in med nytt bandage. Han gick till Tom och lindade runt hans mage. Sen kollade han så det inte var några försämringar med mej osv. Sen gick han ut.

Steffie's perspektiv:

En läkare kom till mej och kollade så allt var "bra". Han kollade mitt knä och så. Sen gick han till Emmy och kollade hennes arm och sen gick han.

- Emmy? sa jag.
- Aaa? sa hon.
- Hur troru det är med Tom och Bill? Dom verkar typ.. skit annorlunda nu efter kraschen. sa jag.

- Jag vet! Dom tror att det bara är deras fel och allt.. De är ju dersas fel då men ändå.. sa hon.
- Mm.. Typ.. sa jag.
- Hoppas att vi får åka hem snart. sa hon.
- Jag med. Hatar att vara på sjukhus. Man blir så depprimerad och allt.. sa jag.
- Håller med. sa hon.
- Mmm.. mumlade jag.

*2 veckor senare*

Jag och Emmy hade precis blivit utskrivna från sjukhuset. Bill och Tom skulle dock inte bli det. Simone och Gordon hade blivit jätte arga på Bill när dom fick veta att vi var på sjukhuset. Tom sa att det inte bara var Bills fel men dom lyssnade inte och var typ fortfarande skit arga.

När vi kom hem så satte vi oss i soffan. Vi fick typ inte göra något för "hastigt" förns om några veckor. Simone kom och kramade oss och välkomnade oss hem typ.

- Glad att det inte blev något värre. sa hon.
- Aa. sa vi.

- Vet ni när Tom och Bill får komma hem? sa hon.
- Nej.. sa Emmy.
- Okej. Hoppas det är snart. Känns alltid så tomt utan dom. sa hon.
- Håller med. sa jag.

Vi snackade lite till och sen gick jag upp till Toms rum och la mej i hans säng och började gråta. Ville att han skulle komma hem igen, nu.

*Nästa morgon*

Hade gråtit hela natten för att jag saknade Tom så mycket. Jag gick in i barummet och duschade. När jag hade gjort de så klädde jag på mej och sminkade och fixade håret snabbt. När allt var klar så gick jag ner i köket och gjorde lite frukost och satte mej och åt. Efter en liten stund så kom Emmy och satte sej brevid mej.

- Gomorron. sa hon.
- Morron. sa jag.
- Vad vill du göra idag? sa hon.
- Venne.. Kan vi åka och hälsa på Tom och Bill? sa jag.
- Jag tror de. sa hon.
- Bra, vi göre efter frukosten. sa jag.
- Okej. sa hon.

Vi åt upp snabbt och gick sen åkte vi till sjukhuset. När vi kom dit gick vi till deras rum.

- Fan vad jag har saknat dej. sa jag och kramade Tom.
- Vi träffades ju igår? sa han.
- Jag vet! sa jag.
- Haha, men jag har saknat dej med. sa han.
- När bli ni utskrivna? sa jag.
- Jag vet inte.. sa han.

- Fan också.. Ni måste fan komma hem snart. sa jag.
- Jag vet. sa han.

Jag satte mej på sängkanten och vi såg varann i ögonen en stund och sen började jag as garva.

- Vad? sa han och kollade konsigt på mej.

- Haha, inget. sa jag.
- Säg bara? sa han.
- Kom bara att tänka på när du lärde folk tyska 2007 och du sa alltid "zeig mir deine pflaume". Haha dööör. skrattade jag.
- Hahahaha omg. sa han och skrattade lite.

- Du var fett söt då. sa jag och kysste han.
- Är jag inte det nu då? sa han efter kyssen.
- Jo. sa jag och log.

- Haha, jag vet. sa han.
- Ego. sa jag och kysste han igen.
- Näe, lite kanske.. sa han och flina.
- Eller typ as mycket? sa jag.
- Varför troru det? sa han.
- För att du typ älskar dej själv såhär mycket! sa jag.

- Kanske jag gör men jag älskar dej mer. sa han och log.
- Aww, jag älskar dej med Tom! sa jag och kysste han.

- Hur länge ska ni stanna här? sa han efter kyssen.
- Venne.. sa jag.
- Sov här? sa han.
- Näe.. Sjukhus gör mej depprimerad. Men vi stannar nog tills någon gång ikväll kanske. sa jag och kollade mot Bills säng, dom satt och snackade och kysstes hela tiden.
- Snälla? sa han och gjorde sina puppyeyes.
- Jag venne.. sa jag.
- Snäällaa? sa han.
- Okej.. suckade jag.
- Tack. sa han och kysste mej länge.

- Varsågod.. Vart gjorde du illa dej förresten? sa jag efter kyssen.
- Magen. sa han.
- Hur? sa jag.
- Fick en glasskärva som kom skit djupt in typ.. sa han lågt.
- Omg. sa jag.
- Mm.. mumlade han.

- Stackarn. sa jag och kysste han på kinden.
- Det gör jätte ont.. sa han och la handen på magen.
- Ha inte handen där då. sa jag och tog bort den.
- Men de gör ju så fucking ont. sa han.
- Och de är exakt därför du inte ska ha handen där. sa jag ock skrattade lite.
- Men fuck u. sa han och kysste mej.
- Kan inte. Men du kan ju göra de? sa jag och flina.
- Tyvärr... Ligger på sjukhus och har ont som fan.. Men när jag blir bättre så. sa han.
- Hahahahah omg Tom! skrattade jag.

- Haha vad? Jag önska jag kunde. sa han.
- Haha, sötnos. sa jag och kysste han.
- Du ja. sa han och log sitt übergulliga leende.

- Nej, du. sa jag och log.
- Näe, jag är den underbart snygga coolingen. Och du är den übergulliga fina sötnosen. sa han och log.
- Hahahaha. skratta jag.

- Vad? De är sant. sa han.
- Typ. sa jag och skrattade lite.

*Senare på kvällen*


Tom's perspektiv:

Steffie låg brevid mej och sov och jag höll om henne så hon inte skulle ramla ner. Jag kollade mot Bill säng och han och Emily låg och sov.

Jag försökte somna, men det gick inte så bra. Efter ungefär en timme lyckades jag äntligen somna jag också.

*Mitt i natten*

Jag vaknade av att Steffie började snarka.. Ganska irriterande faktiskt. Jag började kyssa hennes hals as länge för att hon skulle sluta snarka eller vakna.

- Tom.. mumlade hon.
- Aa? sa jag och fortsatte.

- Jag vill sova.. sa hon trött.
- Jag också men du väckte mej. sa jag.
- Hur? sa hon.
- Du började snarka.. sa jag.
- Haha ofta? sa hon.
- Aa. sa jag.

- Aja, godnatt. sa hon.
- Godnatt. sa jag.

Hon vände sej mot mej och råkade ta upp sitt knä mot min mage.. Gjorde så fucking ont satt jag inte ens kunde skrika. Satte mej hastigt upp i sängen och la handen på min mage. Från ingenstans så började jag spy upp blod i sängen.

- Tom vad fan händer?! sa Steffie och satte sej hastigt upp.

Jag svarade inte utan fortsatte att spy blod.

- Bill!! sa hon och gick och skakade på han.
- Vad? mumlade han surt.
- Tom fucking spyr blod! sa hon.
- Vaaa?!! skrek han och kollade på mej.

Steffie gick för att hämta hjälp och Bill kom fram till mej.

- Tom vafan händer?! sa han och kollade oroligt.

- Jag vet inte. sa jag och spydde igen.

- Tom sluta! Du gör mej skit rädd!! sa han oroligt.

- Jag fucking kan inte!! sa jag och höll för munnen för att inte spy mer.

- Allt är mitt fel! sa han och började gråta och kramade mej.

Några sekunder senare så sprang några läkare in i rummet och gick fram till mej. Steffie och Bill satt och grät och Emmy försökte att trösta dom. När läkarna hade gått ut för att fixa ett prov grejs så gick Steffie och satte sej brevid mej.

Jag höll om henne och hon fortsatte gråta.

- Gråt inte.. sa jag.

- Jag kan inte sluta.. snyftade hon.

- Försök.. sa jag.

- Okej... snyftade hon.
- Allt kommer att bli bra. sa jag tröstandes.

- Hur kan du vara så säker på det? snyftade hon.

- För att. sa jag.
- För att? sa hon.
- För att jag är de. sa jag.

Exakt då så kom läkarna in igen.

- Vad hände innan du började spy blod? sa en läkare.
- Uhm.. Jag skulle sova och sen råkade Steffie ta upp sitt knä mot min mage.. Sen gjorde det skit ont så jag la handen på magen och efter en stund började jag bara spy. sa jag.

- Aha. Vi kunde iallafall inte hitta vad de va som va fel. sa läkaren.
- Okej.. sa jag.

Dom rullade in en extra säng som jag fick sova i. Kunde ju inte sova i en säng som jag hade spytt upp blod i.

Jag la mej ner och sen kom Steffie och satte sej på kanten.

- Lägg dej ner. sa jag.
- Nej.. Jag vill inte göra illa dej igen. sa hon.
- Du kommer inte de. sa jag.
- Jo.. sa hon lågt.
- Lägg dej bara ner. viskade jag i hennes öra och kysste henne på kinden.
- Nej.. sa hon.
- Jo. sa jag och drog ner henne brevid mej.
- Jag kommer göra illa dej.. klagade hon.
- Nej, det kommer du inte. Okej? sa jag och såg henne i ögonen.

- Tänk om jag gör de då? sa hon och kollade på mej med sorgsna ögon.
- Då äre mitt fel. sa jag och höll om henne.

- Nej de är de inte. sa hon.
- Sov bara. sa jag.
- Okej.. suckade hon.

Hon vände sej med ryggen mot mej och råkade slå till min mage igen.

- AAAJJJJJ!!!!! skrek jag.

- Omg förlåt!! Jag fucking sa att jag skulle göra illa dej! sa hon och började gråta.
- Det är okej. Som jag sa, det är mitt fel. sa jag och försökte få det verka som att jag inte alls hade ont längre.

- Nej, det är fan mitt fel! sa hon och gick upp ur sängen.
- Lägg dej ner igen! sa jag.
- Nej! Jag kommer bara göra dej illa. sa hon och satte sej på en stol.

- Kom bara och lägg dej igen. sa jag.
- Nej. Jag vill fan inte göra illa dej igen! Asså Tom jag klarar mej. Sov bara utan mej. sa hon.
- Men jag kan inte sova utan dej! sa jag.
- Jo det kan du. sa hon och kysste mej på kinden.

- Nej.. sa jag.
- Jo. sa hon.
- Okej då. suckade jag.

Jag la mej till rätta och de dröjde inte länge tills jag somnade.

---

Kommentera :3