KaulitzNoveller

Ett tag senare kom en av läkarna till oss.

- Uh.. Jag har dåliga nyheter. sa hon.

- Vadå?! sa vi oroligt.

- Camilla... Har gått bort.. sa hon.

- V-v-aa? stammade Sandra.

- Nej! Fan, hon kan inte va död?! sa jag.

- Tyvärr.. Hon dog innan operationen. sa hon.

- Fan!! skrek Sandra.

- Försökte ni inte återuppliva henne eller något?! sa jag.
- Vi försökte allt vi kunde.. sa hon.
- De här får inte vara sant! sa Sandra och börja gråta.

- Jag kommer snart.. sa jag och gick ut.

Jag tog upp mobilen och ringde Tom.

- Hallå? sa han.

- Jag har jävligt dåliga nyheter. sa jag.

- Vadå?! sa han oroligt.

- Camilla.. Är död. sa jag och börja gråta.

- Va? sa han.

- Hon dog innan operationen.. snyftade jag.

- NEJ DE ÄR FUCKING INTE SANT!!!!!! skrek han.

- Jag önska de inte va de... sa jag.
- Hon skulle ju bli bättre!!! skrek han.

- Jag vet.. sa jag.

- Jag kan inte fatta att jag just har förlorat den som betyder mest för mej. sa han och man hörde att han börja gråta.

- Bill då? sa jag.

- Han kommer på andra plats.. sa han.

- Diss? Aja, du kommer på hennes begravning va? sa jag.

- VAFAN TRORU?!! skrek han.

- Jag vet väl inte? Du kom ju inte på förlossningen. sa jag.

- Inte samma sak. sa han.

- Naah, men iallafall. Kommer du? sa jag.

- Ja?! sa han.

- Okej, bra. Men måste dra nu. sa jag.
- Okeej, hejdå. sa han och vi la på.

Jag gick in igen till Sandra och tröstade henne. Efter ett tag kom läkaren tillbaks ut till oss.

- Om ni vill så kan ni få se henne en sista gång. sa hon.

- Jag vill. snyftade Sandra.

- Känns som du och Tom borde göra de så jag gör inte de. sa jag.

- Snälla. bad hon.

- Nej.. sa jag lågt.

- Men en sista gång. Snälla. sa hon.

- Nej.. sa jag.

- Ring Tom och säg att han ska komma då så kan du komma med in! sa hon.

- Okej. suckade jag.

Jag tog upp mobilen och ringde Tom. Igen.

- Ja? snyfta han.

- Om du kommer till Sverige så får du se henne en sista gång. sa jag.

- Tror du jag bara kan komma sådär?! sa han.

- Ja de tar ju bara 3 timmar med flyg? sa jag.

- Okej jag kommer med killarna. sa han.

- Bra, ses. sa jag.

- Aa, hejdå. sa han och vi la på.

Jag och Sandra satt och väntade i väntrummet i ungefär 4 timmar.. De tar ju lite tid att fixa flyg och allt...

Efter yttligare en timme av väntan kom dom äntligen.

- Ska vi gå dit eller? sa Tom.

- Mm.. mumlade jag.

- Sandra kom. sa jag.

Jag, Tom och Sandra gick till läkaren som visa oss rummet som hon låg i. Vi gick in dit och bara såg på när hon låg där helt livlös.

- Jag kan inte fatta att hon är död. snyfta Tom.

- Jag kommer sakna henne så jävla mycket. snyfta Sandra.

- Hade hon berättat tidigare att hon hade cancer så hade vi kanske fått henne till sjukhuset tidigare och då hade hon kanske inte varit död nu? snyftade jag.

- Jag vet.. Jag kommer aldrig glömma henne. snyftade Sandra.
- Inte jag heller. snyftade jag och Tom.


Jag gick fram till Camilla och rörde vid hennes hand och hon iskall. Kunde inte fatta att hon låg där död och skulle aldrig komma tillbaka.

Efter en liten stund så gick vi ut till dom andra. Bill kollade lite på mej men sa inget.

- Vad? sa jag.

- Inget.. sa han.

- Joooo. Vad är de? sa jag.

- Inget.. Kom, vi drar hem.. sa han.
- Okej. sa jag.

Vi ringde en taxi och åkte hem till mej.

Angelika, Tom och Bill gick in i Angelikas rum och jag, Sandra och Georg gick in i gästrummet. Sandra satt och grät hela tiden, så jag försökte trösta henne.

- Jag kan inte fatta att min syster är borta. Och hon kommer aldrig tillbaks. sa hon och kramade mej hårt.

- Inte jag heller.. Fast hon är säkert på ett bättre ställe nu. sa jag.
- Kanske de. snyftade hon.

De blev ganska sent och ingen av oss orkade äta så Sandra gick till Camillas gamla rum och jag och Georg gick och la oss. De va två sängar i gästrummet.

*Någon timme senare*

Jag vaknade och såg Sandra stå brevid min säng och tittade på mej.

- Vad gör du här? viskade jag.
- Kan jag få sova här? snyftade hon.
- Visst. sa jag och flyttade lite på mej.

Hon la sej brevid mej och vi somnade efter en stund.

*Nästa morgon*

Jag vaknade och hon låg inte brevid mej längre. Orkade inte bry mej, så jag gick in i badrummet och duscha. När jag var klar så klädde jag på mej och så.

När jag va klar gick jag ner till köket och där satt Tom och Sandra.

- Gomorron. sa jag.

- Morron. sa Tom och gäspade.

- Har du inte kunnat sova eller? sa jag.

- Vafan tror?! sa han.

- Jag venne? Du behöver inte få damp på mej för att jag fråga Tom.

- Sorry.. Men jag är inte på bästa humöret just nu. sa han.

- Jag vet. sa jag.

Jag fixa frukost och käka.

- Varför är inte du i skolan? sa jag.
- Orkade inte. sa Sandra.
- Jag förstår de.. sa jag.

- Vart ska jag bo nu? Om Angelika typ inte vill ha mej här liksom? Jag kan inte precis bo hos mamma och asset. Och pappa har jag inte snackat med sen jag va typ 8. sa hon.

- Klart du kan bo här! sa Angelika, när fan kom hon?

- Säkert? sa hon.

- Ofc! sa hon och log halvt.

- Omg taack!! sa hon.

- Haha, de e lugnt. sa hon.

Efter att vi hade käkat så stack vi alla ut där vi bruka hänga. I skogen alltså. Alla utan jag och Bill började röka. Som vanligt...

- Vad håller ni på med? sa Bill.
- Röker..? sa Tom.
- Jag ser ju de. Asså kan ni inte tänka eller? De va exakt de som gjorde satt Camilla dog! sa han.

- Whatever. sa Sandra.

- Inte erat problem om vi dör. sa Angelika.

- De finns ändå inget att leva för. sa Tom.

- Vill ni också dö i cancer eller? sa jag.

- Ja. sa Tom.

- Jag vill träffa Camilla igen så ja, för att kunna träffa henne måste jag ju dö liksom? sa Sandra.

- Jag bryr mej inte så mycket om mitt liv längre, allt är helt jävla fucked up ändå. sa Angelika.

- Men vi vill inte att ni ska dö! sa jag.
- Viisst? sa Bill.

- Men vi vill. sa Angelika.

- Viisst? sa Sandra.

- Jupp. sa Tom.

- Ni har värsta djupa konversationen och jag är som vanligt inte med i den. sa Georg.

- Kom med in i den då??? sa jag.

- Orka. sa han.

- Wtf? sa Tom och Bill.

- Twinmoment. sa Angelika.

- Konstigt? sa Bill.

- Naah inte precis. sa hon.

- Okej.. sa han.
- Är det någon som ska dra tillbaks till huset? sa Tom.
- Jag ska. sa Bill och Angelika.
- Jag också. sa Georg.
- Ni då? sa Tom och kollade på mej och Sandra.
- Eh.. Jag venne. sa jag.
- Vi stannar en stund. sa Sandra.
- Okej. sa Tom.

Dom andra gick och jag och Sandra stod kvar och snacka lite.

- Vad vill du göra? sa jag.
- Uhm.. Venne.. Vill du dra till donken? sa hon.
- Visst. sa jag.

Vi gick till donken. När vi kom fram så beställde vi och satte oss och åt.

- Så... Hur är de att va kändis då? sa hon och log.

- Haha, de är väl kul. Jag gör ju egentligen inte så mycket mer än att spela trummor så aa. sa jag.

- Hallå asså varför gillar du inte intervjuer? sa hon.

- För de är tråkigt.. Och dom ställer samma frågor hela tiden.. sa jag.
- Okeej. sa hon.

- Vem gillar du mest i bandet? sa jag.
- Hehe, eh.. Dej.. sa hon och kollade generat ner i bordet.

- Haha, naww, varför? sa jag.

- För att du är sjukt söt och grym på trummor. Och allt handlar alltid ändå bara om Bill eller Tom eller Georg. sa hon.
- Haha, tack. sa jag.

- Varsågod.. Eller nåt, haha. sa hon.

Vi åt klart och gick tillbaks till huset.

Tom's perspektiv:

Jag satt med Angelika och Bill i Angelikas rum. En liten stund senare kom Sandra in.

- Uhm.. Tom jag måste bara fråga en sak. sa hon.
- Vadå? sa jag.
- Vad ska du göra med Jayy? Och vart är han förresten.. sa hon.
- Angelikas mamma tar hand om honom. sa jag.

- Okeej. Bara undra. sa hon och gick ut igen.

- Jaaag tror Gustav gillar henne. sa Angelika helt plötsligt.

- Haha, jag med. sa Bill.

- Jupp, och hon gillar han. sa jag.

- Men de har hon gjort i typ 2 år nu. sa hon.

- Hur länge har du känt henne ens? sa jag.

- Lika som Camilla.. sa hon.

- Hur länge är de då? sa jag.

- Typ sen vi va 6. sa hon.

- Shit. sa jag och Bill.
- Haha, jag vet. sa hon.
- På en skala från 1-10, hur mycket saknar du Camilla? sa jag.

- Hur i fucking helvete tror du jag ska kunna svara på de Tom? sa hon.

- Jag vet inte? sa jag.

- Mer än 10 iallafall. sa hon.

- Okej. Vad skulle ni säga om jag tog självmord för att förhoppningsvis få träffa Camilla igen? sa jag.

- Du får inte!! sa Bill.

- Jag sa aldrig att jag skulle. sa jag.

- Hur ska jag kunna veta? sa Angelika.

- Vet inte.. sa jag.
- Du ska inte dö va? sa Bill försiktigt.

- Nej. Jag har redan lovat dej och Camilla. sa jag.

- Bra. sa han.

- Jag kommer inte palla de här men jag ska iallafall försöka. sa jag.

- Du ska inte dö iallafall! Även om du inte pallar. sa han.

- Jo. sa jag.

- Nej. sa han.

- Gå och häng dej. sa jag.

- Okej. sa han och börjde gå ut ur rummet.

- JAG FUCKING DREV!! skrek jag.

- Haha, jag vet. sa han och satte sej igen.

- Du fucking skrämde mej skit mycket. sa jag.

- Haha, jag vet. sa han.
- Fuck u. sa jag men kunde inte låta bli att skratta.
- Hahahaha. skrattade han.

Bill och Angelika gick in på datan och jag satt brevid dom och bara kollade ner. Jag kunde inte sluta tänka på Camilla.

- Vad är de Tom? sa Bill.
- Jag saknar henne. sa jag och kunde känna tårarna bränna bakom ögonlocken.

- Jag med, men vi måste kunna gå vidare. Hur svårt de än kommer bli.. sa Angelika och började gråta lite.

- Hur ska jag kunna de?! Jag älskade allt med henne! Hennes leende, hennes skratt, hennes utseenende och allt med henne att göra! sa jag och började gråta.
- Tom hon betydde mycket för mej också! Kanske inte lika mycket som för dej för du liksom.. aa. Men asså försök gå vidare. snyftade hon.
- Jag kan inte.. Jag kommer aldrig kunna älska någon så mycket som jag älskade henne. sa jag.

- Älskar du henne inte fortfarande? sa hon.

- Jo! Men hon finns ju inte längre, man kan inte säga älskar då. sa jag.

- Klart man kan. sa hon.

- Whatever. sa jag.

- Aja.. sa hon.

Jag gick in i mitt rum.. Eller Camillas gamla.. Där inne satt Sandra vid datan.

- Är inte det där Camillas Mac? sa jag.
- Jo. sa hon.
- Hur kom du in på den? Den har ju lösenord.. sa jag.
- Jag vet. Men jag chansa och de va tomistliebe.. Ganska enkelt att lista ut. sa hon.

- Aw.. sa jag.

- Jag vet. Skit gulligt ju! sa hon.

- Allt med henne va gulligt. sa jag och min blick fastnade på en bild på henne och mej som stog på skrivbordet.
- Jag vet.. Hon var världens bästa syrra asså. sa hon.
- Kan tänka mej de. Hon var världens bästa flickvän också. sa jag och kände en tår rinna ner för kinden.

- Önskar de fanns nåt att göra för att få henne komma tillbaks.. sa hon lågt.

- Mm.. mumlade jag.

- Saknar henne så fucking mycket! sa hon.
- Jag med.. sa jag lågt.

Jag la mej på sängen och tänkte på när jag och Camilla brukade ligga och kolla på varann och skratta och allt. Och när hon brukade skratta åt mej när jag snackade om att göra "nasty things". Jag kommer aldrig kunna säga de till henne igen. Aldrig få höra hennes skratt. Aldrig få se henne le. Aldrig ha sex med henne. Aldrig kyssna henne. Aldrig säga att jag älskar henne och kunna se henne i ögonen.

- Du tänker på henne, eller hur? sa Sandra.

- Ja.. sa jag lågt.

- Ska jag gå ut? Så du typ kan va ensam..? sa hon.

- Helst.. sa jag.

- Okej. sa hon och gick ut.

Sandra's perspektiv:

Jag gick till Angelikas rum och när jag kom in så låg hångla på sängen..

- Oh shit, förlåt! sa jag.
- Wtf? Knacka Sandra. sa Angelika och skratta.

- Hahaha sorry. sa jag.

- De e lugnt. sa hon.

- Bra, vill ni göra nåt? sa jag.

- Visst, men varför är du inte med Gustav, Tom eller Georg? sa hon.

- Tom vill va ensam i Camillas gamla rum och tänka typ, Gustav och Georg har jag ingen aning om va dom gör ens. sa jag.

- Okeeej, men vad ska vi göra då? sa hon.

- Donno. sa jag.

- Bill, va ska vi göra? sa hon och kolla på han.

- Hur ska jag veta? sa han.

- Du kanske har nåt förslag?! sa hon.

- Neej? sa han.

- Men skit i de då. sa hon.

- Äh, ni kan fortsätta att hångla, jag kan gå till Gustav och Georg. sa jag och skratta.
- Hahah, okej. sa Angelika.

Jag gick ut ur hennes rum och in i Gustav och Georgs rum. Georg satt vid datan och Gustav låg och kolla på nån film.

- Hej. sa jag.

- Tjena. sa Georg.

- Tja. sa Gustav.

- Har ni kul eller? sa jag.

- Sådär. sa Georg.

- Helt okej. Dudå? sa Gustav.

- Neej. sa jag.

- Okeej, vad gör dom andra då? sa Georg.

- Tom ligger inne i Camillas gamla rum och tänker och Angelika och Bill är i hennes rum och hånglar. Fast vem vet va dom gör nu.. sa jag.

- Hahahahaha! skratta dom.

- Aja, va kollar du på? sa jag och kolla lite på filmen Gustav kolla på. 
- Drag me to hell. sa han.

- Nice. sa jag.

- Jao, vill du också se den eller? sa han.

- Visst. sa jag och la mej brevid han.

- Ni skulle va såå söta tillsammans! sa Georg.

- Wtf..? sa Gustav.

- Lol. sa jag.

- De är ju sant! sa Georg.
- Säkert.... sa jag.

- Jaaa! sa han.
- Key. sa jag.
- Ni båda gillar varann också! sa han.

- Nej... sa Gustav.

- Hahaha jo du sa att du gillar henne igår. sa han och flina.

- Käften. sa Gustav.

- Hahahaha. skratta Georg.

- Hahah omg, va gulligt! sa jag.
- Jag vet! sa Georg.

- Aja.. Whatever. sa Gustav.

Efter typ en halv timme så la jag mitt huvud på hans bröst och man såg hur generad han blev.

- Gustav, va äre? sa jag.

- Uhm.. Eh.. Inget. sa han nervöst.

- YEEEEES!!! skrek Georg.

- Wtf..? sa jag.

- Jag vann ett spel.. sa han.

- Okej... sa jag.

- Vad äre med Gustav? sa han sen.

- Vafan? De är inget med mej?! sa Gustav.
- Joo! Du ser generad ut ju! sa han.

- Uh.. Eh.. Nej! sa han.

- Jooooo!! Hahahaha. sa Georg.

- Men jag är inte de. sa han.

- Okej... sa Georg.

När filmen var slut så reste jag mej och började gå mot dörren.

- Vart ska du? sa Gustav.
- Se vad Tom gör. sa jag.
- Okej. sa han.

Jag gick ut ur deras rum och in till Tom. Han låg fortfarande på sängen.

- Hur äre? sa jag och satte mej på sängkanten.

- Piss. sa han.

- Jag förstår de.. sa jag.
- Jag kan inte leva utan henne. sa han.
- Inte jag heller.. sa jag.

- Hon va verkligen allt.. sa han.

- Jag vet.. sa jag.

Efter en stund ringde de på ytterdörren. Jag gick ner för att öppna. När jag öppna så attackera min mamma mej med en kram.

- Jag är så ledsen, älskling! sa hon.

- Dra. sa jag.

- Jag vet att du är ledsen, men vi måste prata om de här. sa hon.

- Jag tänker inte prata med dej om ett jävla skit. sa jag.

- Snälla Sandra, jag försöker ju bara hjälpa dej! sa hon.
- Jag behöver inte din fucking hjälp! sa jag irriterat.

- Jo de gör du! sa hon och krama mej igen.
- Släpp!! sa jag och tog mej ur hennes grep.

- Du ska med mej hem nu så vi kan prata om de här! sa hon.

- Nej! Jag behöver inte din fucking hjälp! Du verkar fan inte ens bry dej om att Camilla är död?!! sa jag argt.

- Klart jag gör! Och de får ine hända med dej så du måste med mej nu!! sa hon.

- NEEJ!! skrek jag.

- Snälla! Du är allt jag har kvar. sa hon.
- Vad hände med asset då?! sa jag.
- Han lämna mej för en 20åring.. sa hon.

- Waaas? sa jag.

- Ja. sa hon.

- Seröst? sa jag.

- Ja. sa hon.

- Omg. sa jag.

- Snälla kom hem. sa hon.

- Nej.. Jag vill inte..  Du har alltid varit så dum mot mej och Camilla, så vad får dej att tro att jag vill komma tillbaks nu?! sa jag.
- Snälla Sandra. Du är allt jag har. bad hon.

- Fan heller. sa jag.

- Snälla. sa hon.
- Nej. Varför ska jag komma tillbaka bara för att du har förstört ditt liv? Då behöver du ju inte förstöra mitt eller? sa jag.
- Jag kommer inte förstöra mer för dej! sa hon.

- Vill du inte förstöra mitt liv? sa jag.

- Nej! sa hon.

- Bra. Låt mej aldrig mer behöva se dej. sa jag.

- Som du vill då.. suckade hon.
- Bra. sa jag och stängde dörren.

Jag satte mej ner och lutade ryggen mot dörren och suckade.

- Vem va de? sa Angelika och kom ner för trappen.

- Mamma. sa jag.

- Shit, va ville hon? sa hon.

- Att jag skulle hem, sen sa vi massa saker och hon ba jag vill inte förstöra ditt liv lalala, sen jag ba bra låt mej aldrig behöva se dej igen och så. sa jag.

- Okeej. sa hon.

- Jupp. sa jag.

---

Kommentera !