KaulitzNoveller

Medans jag höll på att hjälpa Emma-Lee med att torka bort allt blod och så, så svimmade hon och föll till golvet.

- Emma-Lee! sa jag och skakade på henne.

Jag försökte få henne att "vakna" i några minuter och tillslut så öppna hon ögonen.

- Va hände? mumlade hon.
- Du svimmade. sa jag och hjälpte henne upp.
- Shit.. Hur fan kunde Tom ens göra så mot mej? sa hon och de lät som om hon kunde börja gråta när som helst.
- Jag vet inte.. Han är fucking dum i huvudet. sa jag.
- Jag vet. Men jag älskar fortfarande han så fucking mycket. sa hon ledset.
- Hur fan kan du göra de när han gjorde så mot dej?! sa jag förvånat.
- Jag vet inte... sa hon lågt.

Vi fortsatte och snacka en stund tills vi gick ner till hallen.

- Måste du åka? sa jag.
- Jag vill inte de.. Men kan fan inte stanna nu när Tom är som han är. sa hon.
- Jag förstår de. sa jag och kolla ner i golvet.
- Herrå. sa hon och krama mej.
- Hejdå. sa jag och krama tillbaks.

Hon tog sina väskor och gick ut. Efter de så gick jag upp till Bills rum och han satt på sängkanten, så jag satte mej brevid honom och lutade mej mot hans axel och tittade bara rakt ut.

- Kan inte fatta hur han kunde göra så mot henne.. sa han efter en stunds tystnad.
- Inte jag heller... sa jag.
- De är fan sjukt! Skulle aldrig kunna göra så mot dej. sa han.
- Viisst? Säkert? sa jag.
- Omg ja?? Skulle fan aldrig någonsin kunna göra så mot dej! sa han.
- Bra. sa jag och kysste han.

*En timme senare*

Vi gick ner till vardagrummet och satte oss i soffan och några minuter senare hörde vi att Tom kom hem, så vi gick till hallen och kollade argt på han.

- Vad är erat problem? sa han drygt.
- Du. Hur fan kan du göra så mot henne?! sa Bill surt.
- De va inte direkt svårt. Har hon stuckit eller? sa Tom.
- Ja? Vafan troru att hon vill stanna när du är som du är eller? sa jag.
- Jag venne. sa han kort.
- Du är typ sjuk i huvet eller något. sa jag.
- Nej. sa han och gick upp till sitt rum.
- Jag går och snackar med han. suckade Bill.
- Nej, gör inte de. sa jag.
- Varför inte? sa han förvånat.
- För att ni kommer bara börja bråka. sa jag.
- Juste... Men aja, går väl inte och snackar med han då. sa han.
- Okej. sa jag.

Vi gick tillbaks till vardagsrummet och satte oss i soffan och började titta på tv.


Tom's perspektiv:

Jag hade gått och lagt mej för jag orkade inte med något mer skit och innan jag hann somna så kom Bill och Angelika in.

- Lämna mej ifred!! klagade jag.
- Nej? Vi måste fan snacka. sa Bill.
- Om du inte redan har märkt de så försöker jag sova. sa jag.
- Nu..? sa han.
- Ja..? Jag är fan fett less på all den här skiten. sa jag.
- De är liksom du som har skapat allt bråk. sa Angelika.
- Jag vet. sa jag.
- Första gången du fattar de typ. sa han.
- Nej? Jag har fan alltid vetat det, smartass. sa jag.

- Varför gjorde du så mot henne? sa hon.

- För att hon är dum i huvudet. sa jag surt.

- Nej?? De är ju fan du som är de!! sa han argt.
- Eller inte? sa jag.

- Vafan? Asså hon har fan inte ens gjort dej något?! sa hon surt.

- Jo? Hon är fan helt störd och sen låg hon ju med fucking Hampus. sa jag irriterat.
- VAAA?!! skrek hon.

- Ja? sa jag drygt.
- Omg du driver?!! sa hon.

- Nej? Varför skulle jag? sa jag irriterat.
- Asså omg.. Varför ska alla fucking ligga med han? Han är så här ful och cp och allt också fan! sa hon.

- Tror du inte att jag redan vet de? sa jag.

- Jo kanske. sa hon

- Precis. sa jag surt.

- Men du behövde väl fan inte slå henne för de? sa hon.

- Vafan jo?! Hon fucking spotta mej i ansiktet och kalla mej fucking manshora och allt!! sa jag argt.

- Vafan spelar de för roll om hon spotta på dej? Ni dela ju ändå typ samma saliv när ni fucking åt upp varann. sa han drygt.
- OCH?!! HON SPOTTA PÅ MEJ?!! skrek jag.

- So? sa hon.

- De va fucking äckligt. Låt mej fucking sova nu, okej?! sa jag irriterat.
- Asså shit. sa han drygt och dom gick ut.

De gick inte så lång tills jag somnade..

*Några timmar senare*

När jag vakna igen kolla jag på mobilen va klockan va. 16:53. Jag hade fått 6 sms och 13 missade samtal från Emma-Lee. Jag orkade inte bry mej om hon ville snacka med mej eller något, för jag pallade inte med henne längre.

Men jag öppna iallafall smsen och kolla va hon hade skrivit.

När jag läste de sista smset så kunde jag bara tänka på hur fan hon fortfarande kunde älska mej om jag nästa misshandla henne..?

Jag leta upp hennes nummer och ringde henne och när hon svara så kunde jag höra låga snyftningar.

- Hur fan kan du fortfarande älska mej? Jag misshandla dej fan nästan?! sa jag.

- Jag vet inte.. Jag bara gör de.. snyftade hon.
- De där är inget fucking svar! sa jag lite irriterat.
- Men jag vet ju fan inte varför jag älskar dej!! sa hon och börja gråta.

- Jo vafan! Annars fucking älskar du inte mej! sa jag.
- Jo.. sa hon lågt.
- Asså ärligt talat så bryr jag mej inte om du gör det. Bli tillsammans med Hampus eller någon annan fucking jävel!! sa jag argt.
- Men jag vill ju fan inte ha någon annan än dej!! sa hon.

- K. De kommer ändå aldrig bli något mellan oss igen. sa jag surt.
- Jag vet.. sa hon lågt och börja gråta igen.

- K. sa jag drygt och la på.

Jag gick upp och sen ner till köket. Där satt mamma, Gordon, Bill, Angelika, Georg och Gustav.

- Varför sitter ni alla här? sa jag.
- Vi måste snacka med dej Tom. sa mamma allvarligt.
- Kej..? Jag vill inte snacka med er. sa jag drygt.
- Sätt dej bara! sa hon strängt.

- Men nej! sa jag och gick ut i hallen och när jag skulle gå ut tog Bill tag i min arm.

- Släpp mej jävla sär barn! sa jag argt.

- Nej kom! sa han och försökte dra in mej i köket.

- Släpp!! sa jag och sparka han hårt.

- Georg, Gustav!! ropade han och dom kom ut i hallen och drog in mej i köket.

- Asså vafan vill ni mej ens?! sa jag drygt.
- Vi måste prata Tom! sa mamma.

- Nej de måste vi inte!! skrek jag.

- Du vet väl att du fan kan hamna i ungdomsfängelse för de du gjorde! sa Gordon argt.
- De gör man väl när man är 18? sa jag.

- Nej, när man är 15. sa Bill.

- Jag är fucking 16, Smartass. sa jag drygt.
- Och? Du kan fortfarande åka in för de. sa han irriterat.

- K. sa jag.
- Du förstår tydligen inte hur allvarligt det här är? sa mamma.
- Asså jag har inte ens gjort något? Jag gjorde bara självförsvar. sa jag drygt.

- Sure. De va därför hon fucking blödde och inte du! sa Angelika irriterat.
- Varför ska du alltid lägga dej i allting?! sa jag och tänkte slå henne när Bill och Georg tog tag hårt i mina armar.

- Rör du henne, dödar jag dej. sa Bill argt.

- Fucking släpp mej. sa jag drygt.
- Aldrig i livet. sa Georg surt.
- SLÄPP!!! skrek jag och börja sparka dom.

- Tom sluta!! sa mamma argt.

- Du fucking betsämmer inte över mej!!! skrek jag argt.
- Jo de gör jag!! Tills du blir 18!! sa hon argt.

- Vafan, neej!!! skrek jag och försökte ta mej ur deras grepp.
- Gör hon ju fan visst! sa Bill drygt och höll hårdare.

- AAJJ!!! VAFAN SLÄPP DE GÖR FUCKING ONT!!!! skrek jag.

- Så synd. sa Georg och höll hårdare han också.
- SLÄPP!!! skrek jag och börja nästan gråta för att de gjorde så ont.

- Ska bebisen gråta? Va tråkigt då. sa Bill med bebis röst och håll ännu hårdare.

- SLÄPP MEJ!!! skrek jag och började gråta.
- Okej. Släpp han. sa mamma och dom släppte.
- Rör mej inte igen! sa jag argt och slog Bill så hårt att han ramla och slog huvudet i diskbänken.

- Omg Bill gick de bra? sa Angelika och satte sej brevid han.

Bill svarade inte. Han låg på golvet helt medvetslös.

- Omg Bill!! sa mamma oroligt och satte sej brevid han också.

- Jävligt bra gjort Tom. sa Georg surt och satte sej brevid Bill han också.

- De där var fan droppen Tom!! skrek Gordon och körde ut mej i hallen.
- Vafan göru?!! skrek jag.
- Du kommer fan inte tillbaka förns du kan uppföra dej som en normal människa. sa han och körde ut mej och stängde ytterdörren och låste.
- Jag behöver ändå inte dom. sa jag surt för mej själv och började gå därifrån

Simone hade gått och ringt ambulansen medans Gordon körde ut Tom och vi andra satt med Bill på golvet och han var fortfarande helt medvetslös.

- Bill vakna! sa Angelika och skaka lite på han.

- Ge upp.. Han vaknar inte iallafall.. sa jag.

- Han måste! sa hon och började gråta.

- Han kommer att göra de men inte just nu.. sa jag och då kom Simone.
- Ambulansen är påväg hit. sa hon.

Några minuter senare kom ambulansen och hämta Bill och Simone och Angelika åkte med i ambulansen. Jag och Gustav gick ut för att leta efter Tom och Gordon stanna kvar hemma.

Vi gick en stund och sen såg vi han sitta vid en busshållsplats och röka.

- Vad fan vill ni mej?! sa han surt när han såg oss.
- Du vet att din bror inte har vaknat än och är påväg till sjukhuset nu? sa jag.

- Shit.. sa han lågt.

- Du kan bry dej nu men inte då?? Schysst liksom. sa jag.

- Men jag visste inte att de va så illa.. sa han lågt.

- Okej, men de är de. sa jag.
- Vafan har jag gjort. sa han tyst för sej själv.
- Fått din bror behöva åka till sjukhuset. sa Gustav.

- Jag vet... sa han och blev tårögd.
- Vill du med till sjukhuset? sa jag.

- Mm.. mumlade han.

- Okej. sa jag.

Vi väntade på en buss som åkte till sjukhuset och när den kom så åkte vi till sjukhuset. Vi frågade efter Bill och en läkare visade oss till hans rum.

Där inne satt Simone och Angelika och Bill låg fortfarande medvetslös. Tom sprang in och krama han.

- Förlåt förlåt förlåt!! sa han om och om igen och börja gråta.

- Tom.. sa Simone och sträckte ut armarna och Tom gick och krama henne.
- Förlåt för förut.. sa han lågt.

- Jag förstår inte vad som har hänt med dej. sa hon ledset.
- Inte jag heller.. sa han.

En läkare kom in och kolla till Bill.

- Vad har hänt? Kommer han vakna snart?! sa Tom oroligt.

- Vi är osäkra på när han kommer vakna men vi hoppas snart.. sa läkaren.
- Vad har jag gjort! sa han och höll händerna för ansiktet och började gråta.
- Tom han kommer att vakna. sa Angelika.

- Tänk om han inte gör de då?! snyftade han och tog bort händerna från ansiktet.
- Klart han gör. sa Simone och krama han igen.

- Hoppas. sa han.

Vi väntade en låång stund, typ en timme tills han äntligen öppnade ögonen.

- BILL!!! skrek Tom och sprang och krama han hårt.

- Va hände? sa Bill förvirrat.

- Jag slog dej så du ramla och sen vakna du typ inte.. sa han.

- Din jävel... sa han men kunde inte låta bli att le lite.
- Förlåt.. sa Tom och krama han igen.

- Du måste fan lära dej att kontrollera din ilska. sa jag.
- Jag vet.. sa han.
- Vart är Angelika? sa Bill.

- Här. sa hon och gick fram till han.

- Såg fan inte dej. sa han.
- Okej, då vet jag att jag är osynlig... sa hon.

- Nej de är du inte. sa han och kysste henne.

- Jo, du såg mej ju inte. sa hon.

- Men du ståg ju fan 5meter bort. sa han.
- Men whatever. Glad att du vakna iallafall. sa hon och log.

- Aa, jag också. sa han och log.

Vi snacka ett tag till med han och någon timme senare fick Bill åka hem. När vi kom fram till deras hus igen va Tom lite osäker på om han ville gå in eller inte.

- Tom kom bara. sa Bill.

- Jag vet inte.. Asså Gordon typ hatar mej eller något.. sa Tom.

- Nej? sa han.

- Jo... sa Tom.

- Varför skulle han? sa han.
- För att jag inte kan "uppföra" mej som normala människor.. sa Tom.
- Han kan dra åt helvete. sa han surt.

- Bill, man säger inte så. sa Simone.

- Men vafan han kan inte säga att Tom inte kan uppföra sej som en normal människa fan! sa han surt.

- Jo det kan han. sa hon och gick in.
- Du kan fan också dra åt hevlete isånnafall. sa han drygt.

- Passa dej för vad du säger!! skrek hon inifrån.
- Haha fan va pissed eran morsa är på er nu. sa jag och skratta.

- Hennes eget fucking fel vafan. sa Bill och Tom samtidigt.

- Nej.. De är erat fel. sa jag.
- Aja whatever. sa Bill.
- Okej.. Men jag och Gustav drar nu. sa jag.
- Okej, herrå. sa Tom.

- Hejdå. sa vi och gick.

---